larstomlov

Torsdag den 30 Juni
Jag är ensam. Kvinnorna har lämnat tomtebolyckan för  närmsta storstad. De ska till Oslo, min kvinna har aldrig varit där och hon är på shoppinghumör.
Och eftersom morgonens älskog var så underbar  så lämnar jag över mitt Mastercard och ber henne snällt att inte  överskrida min kredit. -Men den är ju på  många tusen, sa hon.
-ja, svarade jag. Men väl i norge förstår du vad jag menar.

Kvinnorna tar med sig olav och bertil. Min dotter som älskar att åka bil glömde att  pussa mig när de packade in sig  i  bertils Chrysler voyager.
Jag behöver aldrig förklara varför jag inte vill följa med på en del saker, det är mycket skönt. Min kvinna kysser mig med sydamerikansk hetta  innan hon sätter sig i bilen.

Efter de åkt gick jag hit till wedin. han satt vid laptopen med  en kopp kokkaffe och sökte efter båtar på blocket.
han tog upp papperslappen jag lämnat på bordet där jag skrivit titlarna på böckerna jag lånat. Han är nöjd  de böcker jag lånat och frågade om jag börjat läsa i dem.
-jag började med tibetanska äventyr, svarade jag.

Jag gillar Hedins naturbeskrivningar,  man känner att man är där, man kan se landskapet han beskriver framför sig. och han gör det utan att bli sliskig naturromantisk, det skulle jag aldrig klara, jag är alldeles för svag för naturen för att inte kunna packa in naturupplevelser i rosa sockervadd.

Sen finns det andra saker som säkert inte skulle passerat det svenska PK-filtret om det skrivits idag. Bland annat kallar han tjerpasfamiljen som han anställt för obildat patrask. han gnäller på maten och är mellan överdådiga naturbeskrivningar rätt så gubbsne.( världen skulle fan se så mycket bättre ut om den inte befolkades av  människor )

Efter jag läst sportnyheterna som fått mig svära över P Kenyon, Chelseas direktör som fått klubben att framstå som en  rik arrogant klubb som gör som den vill.
Både Adriano,Trezeguet och Etoo har tackat nej till övergångar vilket gör att bristen på anfallare är akut då både den underpresterande Kezman och supertalangen  Forsell lämnat klubben.
Jag har älskat denna klubb föränge för att byta lojalitet. men på Chelseas karmakonto lyser ett stort fett rött minus.
Wedin ser min Chelsea tattuering och säger medlidsamt- Det är tufft nu va? att vara supporter till en klubb utan vänner.
-ja, svarade jag. Inte är det roligt iallfall.

Efter en snabblunch drar vi ut till ön raktöver. På ön finns det ett gammalt hus och ett torn. Vi klättrar upp på tornet rostiga tak och vi blir bjudna på en magnifik utsikt. Wedin drar upp en flaska ur sin axelväska, det är hembränt, han bjuder mig att dricka och jag tackar med nöje ja.
Spriten  värmer en redan varm kropp, jag börjar känna mig upprymd, tornets tak erbjuder en liggplats mellan plåten som tiden bullat till. Jag lägger mig tillrätta och ser ut över viken. Wedin kommenterar en Albin  som tuffar förbi. En familj äter lunch på ett picknickbord. man kan se att det är en gångstalllrikar och plastglas, mamman dyker upp från båtens inre med  rykande fläskkotletter i  ena handen och en kastrull med färskpotatis i andra. En av familjen döttrar kommer efter med en skål med sallad. Hon är  rågblond  och solbränd och man kan se hennes bröst genom ett gult linne när hon sätter sig ner.

Båten stannar, jag kan se att den heter  Marie. Vi  vinkar på familjen som det är brukligt på sjön.Wedin höjer flaskan till en skål,mannen i båten skrattar. kvinnan tittar bort. Dottern tittar på mig. Jag tar flaskan från wedin och skålar med henne. Hon  småler och  börjar äta sin mat.

Mobilen ringer. jag förbannar den goda täckningen men svarar inte då jag ser att det är från jobbet,  inget ska  få ta mig ur denna  glädje. Jag vet vad dom vill och jag tänker inte åka till stockholm.

Dagen fortsätter på det gamla tornets tak.Vi dricker,äter korv och småpratar om allt. Vi hälsar på alla som passerar  oss  och blir gladare för varje sup som intas. Wedin hittar en station på radio som sänder orientalisk musik, så vi börjar fåna oss,taket sviktar och ger vika för min tyngd, jag hamnar på tornvinden, imorgon ska  foten och låret göra ont, men det är då....vi tar  trappan ner från tornet, Wedin nynnar på gamla schlagerdängare som han kallar dem, radion är glömd på taket.

Vi tar oss ut från tornet och  kollar in det gamla huset som ligger brevid, Wedin har aldrig varit där. de  förra ägarna verkar ha lämnat det i all hast, eller tyckt att inget de lämnade kvar  var värt att ta med sig. skåpen är fulla av mögelangripna sängkläder och  handdukar.Jag tar med mig en grön kavaj jag hittar  hängande på en garderobsdörr, den verkar  oskadd så jag tar genast på den, den matchar mina oranga badshorts.

Wedin dyker upp med en flaska cognac i handen. Jag tackar nej till hittespriten och rycker  åt mig  wedins axelväska och öppnar nästa flaska sprit.
Jag rotar igenom köket på huset, i en låda hittar jag en bunt med vykort, de flesta daterade -77 och -78.
Vi bestämmer oss för att utforska huset  en annan gång, båda är hungriga och den medhavda korven är slut. Vi sätter oss i båten och via en vinglig färd så kommer vi till vår brygga. Jag tar med några frysta aborrfiléer från vår frys och steker den hemma hos Wedin,  den åts  på grovt bröd med  skivad lök och var nog den bästa fisken jag ätit i hela mitt liv.

Resten av kvällen är som en dimma. Vid 21 ringer min kvinna och säger att de stannarm i Oslo över natten . hon hade inte hittat så mycket.
-är du full Lasse?, frågade smått oroligt.(hon vet ju vem jag är med)
-Inte mer än månen, svarade jag och la på.

sen satt vi några timmar på bryggan och metade. Vi fick inget men det var ändå inte därför vi satt där. runt midnatt  vinglade  jag till huset. Hela tiden hörde jag min flickväns röst i huvudet-Du luktar som wedins uthus.
så jag la mig i soffan och somnade.